Att göra en dengue-feber av en ränn-skita

Japp, Israelen jag skrev om på Fejjan verkade bara ha en vanlig ränn-skita (i combo med lätt hypokondri, min diagnos) likväl blev det ambulans till sjukan . Eller vanlig och vanlig, den stackars städerskan skulle kanske inte hålla med, aromen var förödande. Men det var iaf vad andra dorren sa, den första sa faktiskt att han hade dengue. Oklart om det var av inkompetens eller för att suga ur honom mer cash (båda mycket vanliga egenskaper i Colombia). Suga ut cash ur en Israel är dock inte det lättaste, de håller stenhårt i sina surt förvärvade slantar. Detta är en fördom som stämmer mkt bra med mina erfarenheter, pk eller ej. Denna jude var inte annorlunda, han hade inte med sig många pesos till sjukan och tog inte heller ut något på vägen. Följaktligen blev det massa tjafs, och P:s farsa Alonso som följde med lånade tillslut ut pengar för att de skulle släppa honom.

Snubben kommer tillbaka tillslut och verkar inte vara det minsta sjuk men trots detta börjar Alonso, som inte direkt är den mest avslappnade typen, att ringa runt för att hitta ett natt-öppet apotek för att köpa någon slags medicin som juden fick utskriven. När detta misslyckades, lyckades han få sjukhuset att skicka ambulansen igen med läkemedel. När de kommer ligger juden och sover sött, så de väcker honom och gör en full undersökning igen...

Alonso fick sedan kämpa för varje peso, men fick tillslut tillbaka det mesta och Israelen har åkt vidare utan att ens tacka.

Annars har det gått ganska bra med lärarna nu när skit-husen fungerar som de ska. Några har droppat av, men vi har fortfarande över 20 i snitt (antalet varierar varje dag). De fortsätter skriva petitioner, demonstrera och skråla colombianska prålle-dängor. Så vi drar in cash varje dag, men vi spenderar nästan allt, fattas fortfarande saker men nu är det inte så mkt kvar.

Förutom demonstranterna har vi en ganska lattjo blandning inkvarterad för närvarande (långtids): Arbetshästen (och P:s brorsa) Chiki, farsan Alonso, en 40-årig skådis vid namn Francisco, Juliana, en flower-power tjej som designar allt möjligt av återvunnet material typ apelsinskal samt jobbar på en video-chat, en småstadstjej som jag inte kommer ihåg namnet på, 40-åriga nunnan Doris, Eugena, en Argentinska som påstås vara advokat och Carmelo, en 60-årig kuban som påstås vara allt möjligt (i själva verket tvivlar jag även på att han ens är kuban). Med en sådan blandning är det upplagt för intriger och galenskaper, fortsättning följer...

Bild 1: Alonso och Carmelo har en relation som påminner lite om den mellan Walther Mattau och Jack Lemon i Grumpy old men

Bild 2: Själv tyckte jag vi skulle dela på gardinstången innan transport...

Bild 3: Lärarna skriver petitioner

Jävlar anamma, FULLSATT!!!

Är ute och köper lite småsaker med P när hennes farsa ringer: köp så många kuddar ni kan och allt annat ni hittar i sängväg och kom sen hem, vi är FULLSATTA.

I Hostal Buenavida råder KAOS. P:s farsa (som tar verksamheten på blodigaste allvar trots att han inte ens är delägare eller anställd) står som en härförare och ryter order åt flickvännen och hennes 14-åriga son, vår nyförvärvade städerska Angie, samt en hysterisk Chiki. Det är människor överallt. Det fattas 4 sängar får vi veta. Och att de som kommer är 30 ny-sparkade lärare från Santa Marta som kommit till Bogotá för att demonstrera. Absurt nog hade de promenerat från Santa Marta. Det innebär att korsa halva Colombia, och Colombia är inget litet land.

Eftersom det var för sent på kvällen för att köpa fler sängar och madrasser var det inget annat att göra än att masa sig över till grannhotellet vi bodde i innan och försöka låna. Vi är nästan direkta konkurrenter men de är inte så noga med sånt i Colombia, och P blir alltid så bra kompisar med alla så det var inga problem med madrasser, men lakan fanns inga rena. Så det blev ett besök hos ännu en konkurrent, (ännu en ytlig bekantskap till P) för att hitta lakan innan vi hade inkvarterat alla i om inte rum med sängar för alla, så iaf rum med sängar för de flesta och åtminstone något mjukt att ligga på till de övriga.

Vi 10-11 -tiden var det dock släkt och tyst. Okomplicerade gäster tänkte man då. Tills vi vaknade klockan 6 av att det skrålades Colombianska kampsånger så rutorna skakade. Proletariatet, revolution och fan och hans mormor. Demonstrerandet började alltså redan på hotellet. Men eftersom de utgör den stora majoriteten av gästerna fick de hållas, de håller sig ju på mattan på kvällarna iaf, och på dagarna är de ute och bråkar med bängen så då är det också lugnt. Dagen efter panik-köpte vi 4 våningssängar med madrasser så nu finns det plats åt alla. Vi hade medvetet låtit bli att köpa alla sängarna då vi inte trodde att vi skulle fylla de 26 sängarna de första veckorna (och för att det som vanligt är ont om cash). Men den vindögde tvätterisnubben visade sig vara riktigt användbar när han kom dragandes med de 30 x-lärarna.

Har funkat i stort sett, det största problemet är att de skiter stopp i muggarna på löpande band. Dels beror det på att det har varit dåligt tryck, och dels på att det är ena riktiga grisar vi har att göra med. Istället för att spola en gång till för att få ner de sista korvarna eller säga till fortsätter nästa att kacka och alla skyller på varandra. Själv har jag inte ens vågat gå in i det värsta badrummet, städerskan har inte haft något guld-jobb de senaste dagarna, den saken är klar. Mega-händiga Chiki har dock fixat toaletterna nu, så nu klarar de alla utom de allra fluffigaste kablarna på första spolningen.